Kapet med barn och jag jobbar i samma hus. Vi ses lite då o då i korridorer och förra helgen var det personalfest. Den slutade såklart med att jag och Kapet sitter bredvid varandra i bussen
och diskuterar våran relation. Och jag vill typ att han ska vilja bli kär i mig och att vi ska ses och han är bara inte så värst intresserad.
Jag fläker ut mina känslor, överdriver dem, för jag är ju inte kär egentligen. Eller? Jag har aldrig varit så bra på att avgöra sånt. Men hur orkar mitt fyllejag hålla på?
Helgen innan gjorde jag en liknande grej med en kille jag inte ens känner mer än till namn och hejande. Jag ville inte att han skulle gå hem från en efterfest och typ "gillar dig, gååå intee.... har du tjej??".
När jag är full kan jag inte hålla käften. Måste lära mig!
Jag= i behov av terapi.
Och i behov sällskap. Mitt sociala liv är inte så jävla avundsvärt.
